Månad: december 2014

Gå med i HV eller inte?

Det är glädjande att se att försvaret väcker intresse och fler anmäler sig till Hemvärnet. Även fast jag är överårig och Truppåren gör sig påminda i ryggen och spåren av många års civilt skrivbordsjobb syns på midjemåttet så har jag övervägt att att anmäla mig till HV. Även om jag inte längre klarar att storma och ta höjder, släpandes på granatgevär och RA145 så har jag en del andra användbara kunskaper idag.

Men när jag gjort min moralisk/etiska analys kommer jag till samma slutsats som när jag slutade för mer än 15 år sedan, Att gå med i frivilligförsvaret innebär att jag stöder den förda politiken.

Då köpte jag inte talet om långtbortistandoktrinen och alla andra idiotpåhitt som NBF. I dag har vi politiker som inte inser allvaret eller ignorerar det förändrade politiska läget och vi har en ÖB och försvarsledning som genom att acceptera den beslutade politiska inriktningen de facto stöder politiken som innebär ett oförsvarat Gotland och ingen ny kursinriktning. Jag menar inte att ÖB ska låta storma riksdagshuset utan han har valet att höja rösten, avgå eller gå till historien som en ny Hjalmar Rechnitzer eller en Kristian Laake. Tyvärr finns det nog villiga som är beredda att ta hans plats och senare få en politisk belöning som generaldirektör eller annan chefsbefattning i ett landsting som sinekur.

Jag vet att det inte är något lätt beslut att lämna ett säkert jobb när man har familj och huslån men ni som är frivilliga, säg upp er, om 20 000 hemvärnsmän slutar kommer man inte att kunna ignorera försvarsfrågan till valet i vår?. Vid en uppsägning kan man ange datum till 1/4 om man vill 😉

För att förekomma en del kommentarer så omfattas inte texten ovan av BRB 16 KAP 5 § och jag Trollar inte. Jag är inte heller ute för att kasta skit på Trupparna i FM eller HV som försöker göra det bästa av situationen, utan redovisar min åsikt om hur man kan få upp försvarspolitiken på agendan.

Jag inväntar nu motelden i min SK10 och intar Passningsalternativ 4 och sänker eldberedskapen till ”GUL” över helgerna

God Jul, Gott nytt år och God fortsättning önskar ”Krigsmakten” någonstans i Sverige

Luftvärn – HAWK

MIM-23 Hawk har genom åren uppgraderats på olika sätt bla till I-HAWK men även enskilda länder uppdaterade systemet som exempel Danska DEHAWK, Norska NOAH och i Sverige till Robotsystem 97. Den senaste fabriksversionen är HAWK XXI där främst elektroniken och radarn uppgraderats, systemet används av bl.a. Rumänien. Norska Kongsberg har i samarbete med Raytheon tagit fram flera uppdateringar bl.a. Hawk AMRAAM.

SLAMRAM

Den senaste utvecklingssteget för HAWK XXI man tar med Norska Kongsberg, är att man byter ut roboten till en RIM-162 Evolved SEA SPARROW Missile (ESSM), det innebär små modifieringar av fästena på missilen och en modifiering av belysningsradarn samt en eldledningspanel i stridsledningen. Man kan använda befintlig lavett men mer flexibelt är Robotlavetten från NASAMS som kan laddas med AMRAAM, Sidewinder och SEA SPARROW . Systemet kan även integreras med närluftvärn

ESSM

När man använder RIM-162 Evolved SEA SPARROW Missile (ESSM) skulle systemet få en räckvidd på 50km (27nm) och en topphastighet på Mach4. För våran del skulle en sådan uppgradering vara en nödlösning då systemet har för dålig förmåga mot missiler och relativt kort räckvidd. Men om man skulle anskaffa Sea Sparrow till flottans fartyg så skulle det kanske löna sig att skaffa fler missiler och modifiera Robotsystem 97 till nya Fördelningslvbataljoner som komplement till Luftvärnsbataljon m/Ny, men det är en fråga för FMV att reda ut. Intressant är även uppgifterna om att NASAMS lätt kan modifieras med Sea Sparrow vilket ger den Finska anskaffningen en annan dimension. Länkar: HAWK XXI PDF Kongsberg HAWK XXI Raytheon HAWK XXI Provskjutning ESSM http://www.miltechmag.com/2012/08/medium-range-air-defence-round-up.html

Luftvärn – RBS-90

RBS90

Här är ett gästinlägg från Major V0 om 90 systemet där han har haft god insyn och kunskap

Lv-robotsystem 90 (RBS 90) bakgrund var att man under början av 80-talet insåg att RBS 70 behövde utvecklas till mörkerprestanda. Projektet startade därför som RBS 70 M (för mörker), där man inledningsvis såg framför sig en komplettering med någon form av mörkersikte. Kanske något i stil med de Clip-On Night Vision Devices (COND), som långt senare utvecklades till RBS 70.

Denna teknik fanns dock inte tillgänglig i början av 80 talet – varför projekt RBS 70 M övergick till att bli RBS 90. Där den enda återstående komponenten från RBS 70 var själva missilen. Vilken dock inom ramen för ett likadant aerodynamiskt skrov, tack vare att elektronikpaketen kunde krympas, också gavs större motor för utökad räckvidd och en kraftigare stridsdel med rsv-funktion (vilken ger bättre verkan mot ”bepansrade” luftmål som t ex hkp Mi-24 ”HIND”).

RBS 90 integrerades i bandvagn 208 och fick en ny tyngre lavett som kunde laddas med två robotar (istället för en i RBS 70) där såväl en dagljuskamera (tv) och ett termiskt sikte (IRV) ingick. Skytten och stridsledaren fick samtidigt bättre arbetsmiljö ”inomhus” i bandvagnen, som dessutom utrustades med lokalspaningsradarn Ps-91 (Ericsson/SAAB Microwaves radar ”HARD”). En liten radar med kort räckvidd, men med goda ”smygprestanda”. Ett adaptivt antennsystem gav också god störresistens för mottagning av målinvisning via radio (UK/VHF) från kompanispaningsradarn Ps-90.

RBS 90 var därmed ett avsevärt potentare Lv-system än RBS 70. Tio luftvärnsbataljoner med vardera ett kompani 90 och två 70 sattes upp, där varje 90-kompani disponerade sex eldenheter. Huvuduppgiften var att skydda flygvapnets krigsbaser, och inte skydd av manöverförband. Där de senare uppgifterna istället löstes av i brigaderna ingående70-kompanier samt 40 mm luftvärnskanonvagnar i våra pansarbataljoner.

RBS 90 blev aldrig någon exportframgång. Antagligen främst för att hotbilden övergick från flygplan och helikoptrar på ”närstridsavstånd” till flygande vapenlaster som t ex kryssningsrobotar, mot vilka RBS 90 endast hade mycket ringa verkan. Kostnaden för all ”kringutrustning” uppfattades heller inte vara i paritet med missilens korta räckvidd på i storleksordningen 6 km (naturligtvis stark beroende av målets storlek och rörelsetillstånd). Något som även bidrog till RBS 90 avveckling istället för renovering och modifiering under 00-talet. Avvecklingen har dock egentligen endast omfattat lavetterna. Bandvagnarna med Ps-91 finns kvar som lokalspaningsradar och rb 90 missilerna går att skjuta från RBS 70.

Försvarspolitik – Allians

Jag är övertygad om att vi behöver ansluta oss till NATO då vi helt enkelt inte har råd att bygga upp försvaret till den nivå vi behöver för att stå helt ensamma även då vi är i ett betydligt bättre läge än när gränsen för Warsawapakten gick vid Lübeck.

En del talar om en allians med Finland, men varför skulle dom ge oss försvarsgarantier när vi knappast kan förvara oss själva och i princip inte ge dom någon annan hjälp än glada tillrop i nuläget!
Dock är ett beslut om NATO medlemskap tätt knutet till Finlands säkerhet och vi kan inte ta ett beslut utan att våra Finska bröder har fått ge sin syn på läget och i samråd med dom av den enkla anledningen att ur Rysk synvinkel kan NATO hota St Petersburg och Murmansk på ett helt annat sätt än tidigare om vi och Finland går med i NATO.

Min bedömning är att även om NATO skulle släppa in oss så skulle vi i nuläget inte ha något att säga till om då vi helt enkelt inte har tillräckligt med egna resurser som skulle motivera att vi leder NATO enheter utan vi skulle helt underställas dom NATO förband som skulle operera i vår närhet eller på Svensk mark.

Det innebär att vi behöver bygga upp vår försvarsmakt i storlek och ha ledningsresurser som är dimensionerade och övade i att leda större förband. Vi behöver att analysera vilka förmågor vi behöver för att delta i ett nordeuropeiskt NATO samarbete där även Finland på något sätt ingår och vad vi behöver för det rent nationella försvaret och åtminstone påbörja anskaffning och uppbyggnad innan vi blir fullvärdiga NATO medlemmar.

MAP

Dom direkta uppgifterna jag ser är att vi ska försvåra för Ryssarna att verka med flyg och marinstridskrafter i Östersjön med hjälp av flyg och ubåtar, samt kust och lvrobot förband på Gotland och på det sättet säkra hjälpen till dom Baltiska staterna.

Flottan med Amfibiekåren behöver förutom att säkra svenska kustområden och leder även kunna samverka med Finska förband i att spärra Ålandsförträngningen och försvåra fientlig verksamhet i Finska vikens mynning

Armen bör deltaga i en ”Rapid Deployable Nordic brigade” som bidrag till det gemensamma försvaret och förutom permanent närvaro på Gotland ha sin tyngdpunkt i Norra Sverige med en Fördelning för att i samverkan med Norska och Finska förband skydda NATOs nordgräns.

Vi kan även erbjuda oss att förhandslagra materiel för t.ex. två ”Flygbasbataljoner” och Luftvärn i Norrköping och Göteborg där vi kan erbjuda lagring i bergrum, och även öva och förbereda egna basbataljoner i att kunna tanka F-16 och andra flygplanstyper.

Placering Utbildningsförband

Tyvärr har kortsiktiga politiska överväganden fått styra vid nerläggningar och även vid etablering av militära fredsförband. Politisk kohandel och frågan om vilken politiker som har kunnat utöva inflytande har styrt förbandsnerläggningar och etablering, även militär internpolitik har ibland kunnat påverka. I minst två fall har jag hört att man har valt att lägga ner förband som har haft full personalkader, utbildat krigsförband med bra resultat och dessutom till ett lågt pris och istället har förband på den motsatta delen av skalan överlevt. I andra fall kan det vara en kedjeeffekt, man lägger ner A men för att kompensera så räddar man B och lägger därmed ner C. Exempel är flytten av K4 till Arvidsjaure var ett rent arbetsmarknadspolitiskt beslut och även om förbandet blev väletablerat tillslut, så hade man rekryteringsproblem i många år.

Jag anser att följande punkter måste beaktas:

1. Rekryteringsmöjligheten för befäl och anställda GSS
a. Arbetsplatser för anhöriga
b. Bostadsmöjligheter
c. Tillgång till fritidsaktiviteter och kultur
2. Attraktivitet för värnpliktiga
a. Möjlighet till att göra värnplikten lokalt (<100km resväg i Syd)
b. Tillräckligt stor stad i närheten så att inslaget av VPL inte blir helt dominerande
c. Direkt tillgång till grundläggande infrastruktur i närheten, Pizzeria, Bibliotek, Affär mm
3. Militär infrastruktur
a. Plats för vårdhallar, utbildningsanläggningar mm
b. Närövningsfält
c. Skjutfält och övningsterräng
4. Strategiska överväganden
a. Behov av permanent närvaro i vissa geografiska områden
b. Andra behov, Hamn, landningsbana mm
c. Behov av stöd till HV mm
Det finns givetvis undantag, t.ex. den som söker som fjälljägare är kanske mer intresserad i natur, jakt och fiske än tillgång till Waynes Coffe och operahus.

Tittar man sedan på befolkningskartan så ser man att dom platser där vi behöver krigsförband inte alltid överensstämmer med var folk bor, vilket innebär att man kanske måste låta förband arbeta ihop. Förband A i Mellansverige utbildar 2 brigader men den ena mobiliserar hos förband B(oden) som själv bara utbildar en brigad. Ett sådant långsiktigt samarbete skulle kunna innebära växeltjänstgöring för yngre befäl och andra samarbetsformer och minimera resandet för soldaterna.

Eller att man inledningsvis sätter upp utbildningsbataljoner som är knutna till ett moderförband typ P1G där en halv brigad utbildas med lokalt rekryterade soldater och den andra halvan sätts upp av moderförbandet i Syd/på fastlandet.

Om vi tittar på kartan nedan så ser vi att vi saknar geografisk närvaro i en stor del av Sverige, förband i Östersund, Söderhamn och Norrköping samt Kristinehamn skulle ge en bättre täckning, rekryteringsmässigt och för stöd till frivilligdelarna av försvaret.

Kartan avser Arméförband, stor ring 200km lite 100km(ungefär)

GarnisionsKarta Armen

Karta över befolkningstäthet lånad här

Försvarspolitik – skalförsvar, djupförsvar eller både och?

Utgår vi ifrån hotbilden som jag tidigare diskuterat behöver vi både ett skalförsvar och ett djupförsvar, men behoven ser olika ut i landet. Gotland och Övre Norrland är dom delar av landet som är i störst behov av Arméförband för ett djupförsvar, resten av landet behöver behöver ett kuppförsvar och en strategisk reserv.

Man kan utgå från olika scenarion:

  1. Ett asymmetriskt angrepp där dolt sabotage mot vår infrastruktur, minor i våra handelsleder, kombinerat med dolda eller öppna militära punktattacker mot mot militära och politiska mål syftande att framkalla handlingsförlamning i samband med en huvudaktion riktad mot tex Baltikum.
  2. Ett överraskande anfall mot Gotland i syfte att ställa Sverige och Nato inför fullbordat faktum.
  3. En landinvasion i Norra Sverige i syfte att ta Nordnorge

Del 1 Armén:

Vi behöver en Armé som grupperad och rustad för att möta dom olika hoten. Gotland ligger oskyddad i Östersjön och risken för ett kuppartat anfall är stor då vi med säkerhet inte kan säga vad civila handelsfartyg som passerar Ön har för last och Ryssland har förmåga att luftlandsätta och kan transportera mindre förband från Kaliningradenklaven relativt snabbt

Övre Norrlands försvar lever i dag på att Finland hinner mobilisera. Att köra från Ryska gränsen till Sverige tar ca 4,5 timme med personbil, förvisso är det ett begränsat antal vägar men första vågen kan komma i civila lastbilar för att säkra broar på djupet, Ryssland har även visat förmågan att dölja uppmarsch bakom föranmälda övningar och förfogar över markrobotar som kan slå på djupet. 1968 genomförde man 2 övningar riktade mot den norska gränsen som kom fullständigt överraskande.

Avstånd RUS-SWE

Armens Brigader behöver ha huvuduppgift i Nordsverige, men vi måste även ha tillgång till brigadförband i Syd och Mellansverige, dels för att kunna slå mot luftlandsättningar och mindre brohuvuden, men även för att tvinga motståndaren att ta hänsyn till det i sin krigsplanering. Målet inledningsvis borde vara att sätta upp följande förband:

En Fördelningsstab i Boden med en tung Mekbrigad och en lätt Mekbrigad för att i första hand möta anfall över landgräns men även kunna ges ”fredsbevarande” uppgifter Öst om gränsälven, understött av en Artilleribrigad och Jägarbataljoner

En tung Mekbrigad i Mellansverige och en Kavalleribrigad i Sydsverige som snabbt kan sättas in i olika riktningar tillsammans med en luftlandsättningsbataljon och en Artilleribataljon

Vi behöver Nationella skyddsstyrkor i tillräcklig omfattning för att kunna grupperas både i infallsportar och befolkningscentra i hela landet, omfattande både Hemvärnsförband och grundutbildade skyttebataljoner. På Gotland behövs en regementsstridsgrupp bestående av både lokala förband och förhandslagrade enheter

Kvalificerade luftvärnsförband för att skydda militära enheter och även med antimissilförmåga skydda strategiskt viktiga civila och militära mål. Utöver detta givetvis ingenjörs och underhållsförband i tillräcklig omfattning för 5 brigader.

Jag bedömer det inte som orimligt att på kort sikt öka antalet Mekbat 90/122 från 5 till 6 (15 strv/bat) och börja sätta upp 3 lätta Mekbat, det som behövs att man kan krigsplacera redan utbildade och kalla in soldater till värnplikt. Att köpa in ytterligare 24 Archerpjäser och nytt Luftvärn till 3 bataljoner är inte heller olösligt ekonomiskt

Vi behöver även upprätta militär närvaro i triangeln Östersund, Söderhamn och Sollefteå.

Länkar:

Ökad operativ effekt i det nationella försvaret

Jägarchefen – Utan förvarning

Jägarchefen – Operation Gute?

Skipper – Den strategiska idén – eller avsaknad av den?

Försvarspolitik – Hotbildsförändringen

Tittar man på kartan ovan så ser man hur hotbilden förändrade sig för Sverige när Warszawapaktens föll samman. Större delen av utskeppningshamnarna för en invasion mot Sydsverige försvann och idag är man hänvisad till Kaliningradenklaven där all uppmarsch och koncentration måste ske per båt eller genom NATO territorium (Litauen). Eller att transportera landstigningsförbanden genom den smala Finska viken, som lätt kan spärras då ”FI” behärskar landmassan på båda sidor. Dock har den Svenska nedrustningen lett till att man kan utföra ett anfall med små resurser idag.

För Sverige har hotet flyttat sig från land och sjöinvasion i Sydsverige med tunga militära förband till asymmetrisk krigföring, inte bara för att vapensystemen har utvecklats och medger hög precision på stora avstånd, utanför att det Svenska samhället har blivit betydligt känsligare. Inte bara avvecklingen av totalförsvaret och beredskapslagringen inverkar, utan det faktum att vi genom små lager och ”Just in Time” leveranser blir väldigt känsliga för störningar i försörjningen av mat och bränsle. Även den ökande datoriseringen med ökad leverans av molntjänster som är beroende av ett relativt sett, fåtal förbindelser till utlandet gör att känsligheten har ökat kraftigt under dom sista tio åren. Man måste även räkna in urbaniseringen och folkets ändrade levnadsvanor.

Utgår vi från ett isolerat angrepp i form av ett strategiskt överfall mot Sverige, antingen för att ställa NATO och EU inför fullbordat faktum eller som en förberedelse för ett begränsat anfall mot dom relativt geografiskt isolerade Baltstaterna, eller ett fullskaligt anfall, så är Gotland ett förstahandsmål. Det skulle förvandla den röda anfallspilen på kartan ovan till en spärrlinje med stora konsekvenser för Baltikum och Finland. Utgår vi från dom praktiska problemen ovan talar allt för att man genomför ett anfall som ett överraskande angrepp med hjälp av civila RoRo fartyg och lättrörliga elitförband

Ett anfall över landgränsen måste ske över Finland, men kommer om det utlöses att ske med full kraft av reguljära förband i samband med asymmetrisk krigföring mot infrastrukturen och ledningen

Ett angrepp med Nukleära vapen kan inte heller helt uteslutas då vinsten kan bli ett fullständigt psykologiskt sammanbrott för befolkningen och dess ledning och tvinga andra stater till underkastelse. Ett sådant angrepp kan göras i det fördolda med t.ex. en laddning strax utanför eller i en av Muskötunnlarna. Ett sådant angrepp kombinerat med en massiv Psyops ”Neutrala Sverige lagrar Amerikanska Kärnvapen” kan få en hög effekt. Givetvis är risken liten men möts bäst med övningar och ett bra totalförsvar.

Försvarspolitik – Hotmodeller

För försvarsplaneringen bör man ta fram hotmodeller som man kan utgå ifrån när man gör försvarsplanering och när riksdagen tilldelar medel.

Exempel på fem kris- och hotmodeller som man kunde använda
1. En regional kris, som kan ha verkningar för Sveriges handel och försörjning.
2. En regional kris, där Sverige för att uppfylla ingångna fördrag eller utfästelser sätter in militära maktmedel utanför Svenskt territorium
3. Politisk, ekonomisk och militär påtryckning, som kan inbegripa hot med både öppna och dolda militära maktmedel samt begränsad användning av sådana.
4. Ett strategiskt överfall som avser att tvinga landets ledning att acceptera önskade lösningar genom att vidta aktioner med förlamande konsekvenser mot livsviktiga objekt och funktioner i samhället samt mot försvarssystemet och eventuellt att besätta ett strategiskt viktigt område för att utnyttja Sveriges territorium mot tredje part.
5. Ett omfattande anfall som syftar till att erövra strategiskt viktiga områden eller att utnyttja Sveriges territorium mot tredje part.

När det gäller planeringen av försvaret bör tyngdpunkten ligga vid förebyggandet och avvärjande av ett strategiskt överfall och att kunna sätta in militära maktmedel för att uppfylla ingångna fördrag eller utfästelser. I flera scenarion kan man ej utesluta hot eller begränsat angrepp med nukleära vapen.

Länkar:

Bra exempel på försvarsinformation

Kalla krigets försvarsplanering

Kartlänk för andra perspektiv