Månad: april 2016

Knutna nävens politik

Min upplevelse var att inom Försvarsmakten härskade i många fall en syn på personalen som hörde till 30talet, förmodligen påverkad av den kommandokultur som finns i yrket, och att många chefer inte har haft kontakt med det civila arbetslivet sen ungdomen. Det är en negativ faktor då utvecklingen i den privata sektorn har gått otroligt fort dom senaste 20 åren i alla aspekter.

Jag läste  Berndt Grundeviks inlägg i kkrva

”Tillgången på officerare är en annan mycket viktig personalförsörjningsfråga. Denna behöver tas på största allvar. Exempelvis behövs från de tre försvarsgrenarna närmare 200 kadetter/officers aspiranter (redovisar inte specialistofficers rekryteringen i detta exempel) in varje år. Av dessa lyckas FM rekrytera 110-115 st. Efter 3 års officers utbildning anställs  95-100 av dessa. Efter ytterligare 3 års tjänst i FM så har ett 30-tal slutat och kvar är  65-70 unga officerare. Detta innebär att i varje kull så saknas det efter 3 år 120-130 officerare. Med enkel matematik så innebär detta att under en 10 års period så uppstår ett stort underskott av officerare om FM inte lyckas vända den här trenden. Det pågår förvisso ett arbete för att hantera problemet men det behövs fler och kraftfulla åtgärder så att vi kan behålla denna kategori medarbetare.”

Detta är värre än problemen att få soldater att stanna eller att vi saknar vapensystem. Inom min bransch kan vi köpa/hyra de kompetenser vi behöver och när vi inte lyckas rekrytera, vi kan även lägga jobb i utlandet. Det är något som inte Försvarsmakten kan då det är dom själva som utbildar sin personal, det finns några få undantag inom bla teknikområdet. Då FM är statligt/offentligt sätts även lagen om tillgång och efterfrågan ur spel, då förbanden inte kan konkurrera med varandra med löner och förmåner som skulle leda till ett ökat intresse för yrkesbanan.

Förutom den negativa aura som har präglat Försvarsmakten dom senaste åren med ständiga nedläggningar och pengabrist så har myndighetens behandling av sin personal varit lysande exempel på negativ publicitet. Jag lyfter bara fram fallet med Chefsingenjören och det finns fler exempel än det som påverkar bilden negativt.

Vad finns det för options?

Höja lönerna med 30% generellt?
Ja skulle definitivt förbättra rekryteringen och viljan att stanna kvar som Officer även om dom övriga negativa faktorerna kvarstår, ”en fet plånbok lindrar smärtan i röven” Men med statens ekonomi så kan vi glömma det då det även står Poliser och andra i kö och skramlar med bössan.

Öka anslagen så det finns pengar till ammunition, övningar och matriel skulle förmodligen minska avgångarna en del då dom som har sökt anställning borde vara medvetna om dom negativa faktorerna, jag kan bara hoppas att man gör en uppföljning på orsakerna till avgångarna och redovisar dom offentligt, istället för att begrava resultaten som man gör ibland när dom inte passar kartan. Det finns även faktorer som krav från familjen, pendlingsmöjligheter, bostadsmarknad där FM har svårt att påverka.

Jag hoppas dock att man försöker fånga upp förtidsavgångarna och erbjuda Reservofficersanställningar eller få dom som går till civila studier att sommarjobba på sitt gamla förband så att kompetensen inte går helt förlorad.

Det finns flera möjligheter att bryta den negativa trenden och paradoxalt är ju attraktivare vi gör Officerarna på den civila arbetsmarknaden ju fler kommer att söka utbildningen och färre kommer att sluta i förtid ”alla vill vara med i det vinnande laget”

En alternativ möjlighet är att samhällsekonomin och arbetsmarknaden kommer att göra att man ånyo kan ha reklam typ: ”Statens kaka är liten men säker”

 

 

 

 

Annonser

Handfängsel

Vi kan på flera håll läsa hur tjänstemän hos Polisen tolkar lagar och regler på sitt eget sätt och även försöker opinionsbilda för deras egna åsikter när det gäller vapenlicenser, men det är ingenting nytt.

För ca 25år sedan fanns det Polistjänstemän som hade den åsikten att handfängsel i händerna på Ordningsvakter var ett djävulens verktyg, det ledde till att Ordningsvakter som fick förordnanden inte fick inskrivet i förordnandet att dom fick bära handfängsel. Det ledde till situationen att på ett objekt kunde den ena Ordningsvakten ha handfängsel och den andra inte, enda skillnaden mellan dom var när förordnandet ställts ut!

Vad spelar det för roll undrar ni säkert? Jo en del kommer kanske ihåg en serie av dödsfall där flera gripna/omhändertagna dog då vakterna låg ovanpå för att hindra dom från att fly/slåss, i flera fall är jag övertygad om att hade man haft handfängsel hade flera av dödsfallen inte inträffat.

Media ägnade sig i att göra artiklar på temat ”Väktarvåldet” istället för att granska dom bakomliggande orsakerna, som enligt mig pekade på tjänstemän vid Rikspolisstyrelsen. Ett par år senare började man i tysthet skriva in handfängsel i förordnandena igen.

På bilden ovan ser ni våldstrappan som man använde i utbildningen från minst 70talet till 2006 (mej veterligen). Det intressanta är att man ansåg från RPS håll att slå någon medgörlig med batongen var ett mindre våld än att belägga personen med handfängsel. Jag är övertygad om att en frågerunda bland vanligt folk skulle ge resultatet att handfängsel är ett betydligt mindre våld än batongslag, följdfrågan är då varför dröjde Polisen med att tillåta väktare att bära handfängsel som komplement till batongen fram till för några år sedan?

Landsbygden ska (över)leva. Del 2

Vi behöver en kommunreform, men lösningen är kanske inte att slå ihop småkommuner till större kommuner utan att kanske göra landstingen mindre, och lyfta över mer ansvar till dom från kommunerna. Eftersom jag tror att det är förödande för den lokala demokratin när avstånden mellan politiker och invånarna blir för stort skulle man på detta sätt kunna behålla den lokala kommunala demokratin och ändå centralisera beslutsfattandet inom viktiga områden. I Tyskland och många andra länder har även små byar en vald Borgmästare som kan ta vissa politiska och ekonomiska beslut. Det skiljer beroende på hur stor orten är och i vilket land det är, men finessen är att även i orter med ett par hundra invånare finns det en politiskt vald ansvarig som medborgarna kan ta upp lokala frågor med.

Landstingen har idag ansvar bl.a. för Hälso och Sjukvård och länstrafiken men skulle kunna överta det primära ansvaret för:

  • Polis (genom Polisnämnd/Regionråd)
  • Räddningstjänst och Civilförsvar
  • Ambulans
  • Sjukvård
  • Skola
  • Offentliga kommunikationer
  • Viss offentlig service

Flera av punkterna skulle falla under det som benämns kommunala samverkansområden idag

Tittar man på bilden över Skåne och Blekinge så skulle det kunna ge en bild på hur det skulle kunna se ut, Skåne som bestod av Malmöhus och Kristianstads län slogs ihop 1996. Enligt mitt förslag skulle länet då kunna delas i fyra delar där man skulle få effekten av en kommunsammanslagning men ändå behålla delar av det lokalkommunala självbestämmandet. Det är bara att välja en annan del av landet och börja fundera på kommunstorlekar och skatteunderlag

Det finns redan olika typer av kommunal samverkan inom Räddningstjänst, IT, Turism och lokaltrafik och det vore inte onaturligt att bygga vidare på detta.

Det innebär förvisso att man avlövar kommunerna på en del självbestämmande men man förhindrar även revirpinkeri och gör det lättare att genomföra reformer. Men en sådan ändring måste även kombineras med lagstöd och statliga bidrag annars kommer så småningom allt att koncentreras till huvudorterna. Kunde man även införa delade valdagar för riksdagsval och kommunalval skulle även dom lokala frågorna få större genomslagskraft och stärka direktdemokratin

Mitt förslag förutsätter att man lagstiftar om tex vilka orter som ska ha polisstation, vårdcentral, skola genom att ange tex invånarantal eller avstånd till viss service. det finns redan idag många lagar som styr kommunerna som krav på Räddningschef.

Tyvärr kommer det att bli som när järnvägarna drogs fram en gång i tiden, byn som fick järnvägsstationen växte och blev en stad men köpingen 4 mil bort förtvinade men det är bättre än en okontrollerad avveckling och småkommuner som i princip går i konkurs.